Vi människor är nog i grunden rätt så lata, detta inte minst vad gäller åsikter. Verkligheten är ju oftast inte sådan att det antingen är svart eller vitt, ont eller gott, utan sanningen finns någonstans i mitten. Eller flera sanningar kan vara möjliga på samma gång. Detta blir ju rätt så komplicerat, och det är ju jobbigt att vara medveten om flera olika sidor samtidigt, så därför väljer man att förenkla det hela till rätt eller fel, vitt eller svart, gott eller ont.
Massmedia är experter på att förenkla, förmodligen för att man inte tror att deras läsekrets kan klara av att läsa alltför invecklade artiklar. Nej, man säljer på rubriker, och en rubrik ska helst inte ha fler än tre - fyra ord. Att sanningen sedan sätts på undantag och kanske till och med människor far illa - det är av underordnad betydelse.
En "sanning" som valsat runt i pressen och på internet är den om att landets lärare i svenska och engelska sätter alldeles för höga betyg. Skolinspektionen har låtit egna "expertlärare" rätta om en stor mängd uppsatser som skrivits som en del av Nationella Provet, och rättningen har bara överensstämt till runt 60%. Chockerande siffror? Ja, om det inte vore för detta: All forskning visar att det i den typen av uppgifter är naturligt att överensstämmelsen ligger mellan 40 och 70 procent. Faktum var att Skolinspektionen lät göra en tredje rättning av en stor andel prov, och resultatet blev att i hälften av fallen bedömdes texterna på samma sätt som de ursprungliga lärarna, och hälften som omrättarna.
Varför blir det så här? Tja, det är väl inte konstigare än att alla har olika åsikter om vad som är en bra eller dålig bok.
Skolverket har nu skrivit ett PM om precis detta. De är djupt oense med Skolinspektionens slutsats om dessa provs tillförlitlighet, och om du orkar läsa lite längre, men väldigt intressant, text så finns den
HÄR. Jag är inte säker på att detta kommer att diskuteras i media eftersom sammanhanget är lite för komplicerat.
Nationella Proven tar oerhört mycket tid och energi att genomföra. Jag tycker ändå att det är väldigt viktigt för mig som lärare att varje år spegla mina bedömningar mot de exempeltexter som jag använder som mall i rättningsarbetet. Gör jag alltid rätta bedömningar? Jag antar att en omrättare skulle hålla med i 40 till 70 procent av mina betyg.
En populär åsikt är att lärarna inte ska få rätta sina egna elevers uppsatser, att bedömningen blir mer neutral om någon annan gör det. Jag håller inte med. Jag är visserligen övertygad om att risken för "snällrättning" är överhängande om man känner den elev vars uppsats man rättar, men jag tror att risken är stor att det går prestige i att göra alltför stränga rättningar om man ska rätta andras elevers texter. Och det är väl inte ett önskvärt resultat? Jag tror det bästa är att man läser och rättar i grupp, men den enskilda läraren tar ansvar för betygsättningen av sina egna elever.
I vilket fall var det skönt att läsa Skolverkets PM. De har inte haft så många pluspoäng hos mig efter allt klydd (skånska för krångel) med allt det nya som sjösattes förra sommaren. Nu känner jag mig en aning upprättad i min yrkesroll.
