Norrbotten februari 2013

För två veckor sedan var jag och familjen uppe i Gällivare. Anledningen var viktig men sorglig: begravning av   makens morfar. Med dagens snabba kommunikationer och fladdrande sociala medier borde jag ha lagt upp bilderna medan jag ännu var där, twittrat och facebookat i realtid, men jag vill inte ha det så. Framför allt vill jag inte publicera något innan jag tänkt tanken och känt känslan färdigt. Långsamhet är ibland nödvändigt.

Utsikt över Dundret

Renrumpor i helljus

Till minne

Vintersol i trädtopparna

Utsikt från bilfönster

Jag vid Gve kyrka

Till alla skåningar:Så här ser det ut när det är mycket snö

I skogen

Frågor som var obegripliga på 70-talet

Är det din telefon som ringer?
Vilka TV-kanaler har ni?
Tar du med dina stavar på promenaden?
Kan du köpa två liter vatten?
Tar din nya telefon bra bilder?
Var kan jag röka?
Har du diskat ur mjölkpaketen?
Blir det billigare att ta bilen än att flyga?
Hur många liv har du kvar?

Tårar på bio

Ljuset återvänder till vår värld och jag börjar långsamt tina upp ur vinterns förlamning. Förhoppningsvis betyder det att jag kan bli lite mer aktiv på bloggen. Jag har hunnit med att besöka Norrbotten för en och en halv vecka sedan och jag ska återkomma om det med lite bilder och reflektioner.

Idag har jag sett Les Miserables på bio med en väninna, M, och hennes son. Och jag måste erkänna att jag är en smula omtumlad efter den filmen. Lite som om någon skjutit prick på själen med en av kanonerna från den franska Julirevolutionen.

Jag kan erkänna på en gång: jag är inte helt såld på musikaler där alla repliker sjungs, men när de sjungs med sådan inlevelse av sådana fantastiska skådespelare, då köper jag det. Berättelsen innehåller så mycket känslor man kan proppa in i en historia - minns att Victor Hugo var en romantiker! Det är kampen mellan ont och gott, det är ung olycklig kärlek, moraliska dilemman, oskyldiga kvinnor och barn som dör, revolutionär kämpaglöd och blod som flyter i strömmar och i slutet en stor försoningsscen där det snyftades på många håll i biosalongen. Jag fick också famla efter näsduk. När sista tonen klingat ut ville jag bara resa på mig och applådera och vråla "da capo", men så kan man inte göra på en svensk biograf.

Jag blir djupt tagen av de bilder som målas upp i filmen. Livsvillkoren i slummen i Paris på 1800-talet var verkligen inte något att skratta åt. Det svindlar när jag tänker på hur otroligt kort tid, historiskt sett, som skiljer vårt samhälle från det elände som förtryckte så många i Europa, även i vårt land. En liten krets ansåg att det var helt OK att de levde i yttersta lyx medan barn dog på gatorna utanför. Vi har kommit otroligt långt sedan dess - och ändå har ingenting  egentligen ändrats. Skillnaden är bara den att de flesta i Västvärlden idag tillhör dem som lever i överflöd medan olycksbarnen befinner sig på någon annan kontinent.