För evigheter sedan målade jag, främst akvareller. Jag var inte speciellt bra men jag tyckte det var roligt, och en del bilder blev jag rätt så nöjd med. Allting föll i glömska medan barnen var små och jag var upptagen med utbildning, jobb och föreningsliv. Under hela tiden har jag känt en längtan till bilderna. Jag kan se ett motiv i en sten, ett träd eller en människa och känna en längtan efter att fånga och föreviga det. För några år sedan försökte jag ta upp mitt måleri igen, men upptäckte till min stora sorg att handlaget var förlorat. Det skulle kräva oerhört mycket att väcka handen till liv igen, och jag fick erkänna för mig själv att jag nog inte var beredd att lägga ner de timmar som krävdes.
En tröst är att vår dotter har ärvt min kärlek till bildskapande - hon har dessutom en större talang än vad jag någonsin har haft - och jag kan finna en tillfredsställelse i att ta del av hennes alster.
Jag har dock inte velat ge upp min lust till färg och form, och här kommer kameran in. Att fotografera är i och för sig inte en genväg: visserligen klarar jag mig utan finmotorik, men bildkompositionen kan vara nog så knepig när verkligheten inte låter sig regisseras enligt mina önskemål. När du målar kan du placera allting precis var du vill och välja vilka nyanser som helst, men en fjäril flyger när den vill och solen låter sig inte hejdas på sin bana. Jag har dessutom ingen som helst kunskap om slutare, bländare och teleobjektiv. Lösningen blev en kamera som inte talar fikonspråk men som kan tänka själv när mitt kunnande kommer till korta: Sony NEX 5-N. Kvar för mig är att nogsamt läsa manualen och vara beredd att fånga just det ögonblick när kompositionen är den optimala.
Jag kommer aldrig att bli mer än en amatör, men jag har för länge sedan slutat bry mig om proffsens exkusivitet: jag fotograferar för min skull de bilder jag själv vill ha; jag utvecklas på min nivå och har fantastiskt roligt därmed; jag är stolt över det jag skapar!
T.ex.
Första inlägget. Bilden togs vid Ale stenar, en av mina absoluta favoritplatser. Solen stod lågt och jag använde kamerans förinställda solnedgångsläge för att fånga det speciella ljuset och färgtonerna. Stämningen var magisk den kvällen, de flesta turisterna hade gått och vi hade hela den gåtfulla platsen för oss själva. Jag tog massor med bilder, men denna bild var den som jag var mest nöjd med. Kanske för att jag ser så mycket mer i den efteråt.
Flickan på bilden, den förstjusande H, skulle lika gärna kunna vara en överjordisk varelse som just passerat genom en portal från en annan värld. Solen kunde lika gärna vara den som öppnade den portalen - eller finns det något som döljs i ljuset som våra mänskliga ögon inte förmår att upfatta? Fantasier, naturligtvis, men den bästa konsten är kanske den som får oss att tänka i något vidare cirklar än det vi helt enkelt kan se.
