Språk

 Jeeo sa min mormor när hon pratade i telefon. Det betydde ”ja”, det visste jag. Hon sa en massa andra ord också. Orden gungade på sina diftonger och dansade i sin främmande satsmelodi. Det var överkalixbondska – språket som mormor använde när hon pratade i telefon, men aldrig med mig.

     Jag satt på golvet i hennes stora kök och lekte med den gamla kaffekvarnen. Mormor beställde mat från handlarn i Lansjärv. Språket rann som Kvarnbäcken förbi mig, över golvet och ner genom källarluckan. Det porlade tryggt. Mormors språk. Ett enda ord fastnade: jeeo.

Vid Vassaraälven på våren

     Ingen jag känner idag talar detta språk som var mättat av tallskog, lagård och kokkaffe. Min mamma säger att hon förstår, men hon kan inte tala det själv. Hon fick aldrig lära sig något annat än SVENSKA. Det var fult och efterblivet med bondskan. Mammas moster hade hutat åt mormor när hon slarvat med språket inför barnen. Därför blev det så att bara de två äldsta syskonen fick lära sig bondskan, men vid barn nummer tre, mamma, var det stopp på förfallet. Modernt skulle det vara!

Min farmor hade också ett annat språk när hon pratade i telefon. Hon pratade byfinska. Det var riktigt fult, var det många som ansåg. Även hon själv.  Det var nog egentligen inte ett riktigt språk, inte ens en dialekt! Bara något halvdant missfoster till språk.

     Överst stod SVENSKAN i anseende. Sedan kom den riktiga finskan, den som talades av dem som var födda i Finland och kunde de riktiga orden. Därefter var det tornedalsfinskan. Den kunde man strida om: var det ett riktigt språk – meänkieli – eller var det språket som talades i landet Finland som var det enda rätta? Båda åsikterna hade och har sina ivriga företrädare. Längst ner fanns byfinskan och den var bara ett skämt. Plastihinki och lastibiilihytti. Klart att man inte ville att barnen skulle lära sig så fula ord.

     Pappa hade bara smulor av detta redan fragmentariska språk, och när mamma en gång bad honom prata med några finska grannar på en campingplats blev han i stort sett utskrattad. Han fick visserligen låna vad-det-nu-var, men han återvände till vårt hustält med skammen hängande över axlarna. Det var sista gången jag hörde honom försöka prata finska. Det var så tydligt: det han kallade finska var bara ett ämne för förakt.

     Så även detta språk kom att rinna förbi mig utan att några nämnvärda rester fastnade på mina fingrar.

I skolan fick jag lära mig riktiga och viktiga språk. Språk som talades på teve. Filmstjärnornas och popidolernas språk, inte bybornas och skogsmänniskornas. Jag talar så gott som flytande engelska och jag kan konversera rätt så obehindrat på tyska. Jag kan beställa mat på franska, och vid behov kan jag klura ut det viktigaste i såväl spanska, italienska och holländska. Överkalixbondska och byfinskan är mig däremot mycket främmande trots att de bara ligger en och en halv generation bort.

     Jag märker så tydligt att dessa språk saknas mig. I min själ finns det hålrum där ord och fraser skulle fördjupa min identitet. Jag kan höra ekon av mormors och farmors röster men orden kommer inte till mig. Engelskan och tyskan har fått ta deras plats, men de språken har ingen anknytning till min historia.