En till höjdpunkt på safarin: Timbavatis vita lejon

Jag höll på att glömma att skriva om det allra häftigaste vi såg på Safarin. På ett enda ställe på jorden föds vita lejon i det vilda: Timbavati. Det är här de sällsynta, vita lejonen du kan se på djurparker och TV-program har sitt ursprung. De är inte albino, utan Timbavatis lejon bär på en recessiv vit gen som då och då slår igenom. Även de bruna lejonen är ljusare än lejon från andra ställen.

En morgon fick vi veta att en vit lejonhona spanats i en del av parken och vi begav oss dit. Naturligtvis ville alla turister i området se detta så vi fick snällt ställa oss i kö och vänta på att få klartecken via radion. (Som jag har skrivit tidigare fick bara två fordon befinna sig på samma plats.)  Här är några bilder.

Bilder från Kapstaden

Efter den fantastiska tiden i Umlani var det dags att fara till en av världens vackraste städer - Kapstaden.

Taffelberget

Kapstaden - från Taffelberget

Atlanten och de Tolv Apostlarna

Några höjdpunkter - lite FÖR nära

Umlani Bushcamp var verkligen det perfekta valet för en safari. Vi bodde i bekväma hyddor i en camp där vilda djur kunde ströva fritt. En gång när vi åt lunch kom en elefant förbi alldeles nedanför den terass där vi satt. En annan gång vid middag kom en babian springande rakt genom campen.

Sista natten kom en leopard på besök. Jag och maken var lyckligt ovetande, fick höra det först till frukosten. På kvällen hade vi följts av en av personalen till vår hydda. Vi tyckte hela tiden att det var lite överdrivet att vi skulle följas hela tiden när det var mörkt - vad skulle kunna hända på tvåhundra meter? resonerade vi. När hon hade gått tillbaka hade hon sett hur leopardspår hade trampats ovanpå våra. Den hade alltså passerat stigen alldeles bakom våra ryggar utan att vi märkt något. En liten stund senare dök den upp vid poolen där den hade legat en bra stund innan den försvann in i natten. Själv hade jag den kvällen stått en bra stund utanför hyddan och beundrat natthimlen med Södra Korset längst ner på Vintergatan, helt omedveten om att en av landets urinvånare bestämt sig för att titta in och se hur vi gäster skötte oss.

Vår sista safaritur, morgonen innan vi skulle åka vidare, blev magisk. Höjdpunkten var vid en damm där vi fick se en elefantfamilj bada och leka samtidigt som en flodhäst lekte periskop och en lejonhanne låg och sov under en buske alldeles vid vår bil. Bilden på elefantfamiljen har jag i ett tidigare inlägg.

På väg hem dök plötsligt en elefanthanne upp alldeles intill bilen. Vi hade sett den stå och skrapa barken av ett träd och närmat oss försiktigt. Som jag nämnt tidigare var det få av djuren som överhuvudtaget verkade märka att vi var där, men denna elefant såg oss. Den lämnade trädet och närmade sig vår bil. Den stannade två meter från oss och stirrade stint på oss. Jag kände hjärtfrekvensen öka. Två steg till och den skulle kunna välta Land Rovern över ända. Vi blev tillsagda att vara stilla.

SinClare startade bilen - elefanten ryckte till och allas hjärtan stannade i skräck. Men djuret vände och försvann in i bushen. Det ögonblicket var nog då jag var som mest rädd under hela safarin. men inte mer rädd än att jag hann ta den här bilden:

Några höjdpunkter - drama

Timbavati är ingen djurpark. Djuren lever på naturens villkor och vi människor är bara gästande besökare. Den här episoden är ett tydligt exempel:

En morgon åker vi efter en uttorkad flodfåra för att spana efter en lejonfamilj som brukar hålla till där. Det går långsamt eftersom underlaget är löst och hjulen gräver ner sig
 i sanden. Så får vi syn på den lilla familjen. Vi har stött på dem förr i det här området: en mamma med två ungar. En är en hanne på något år; manen har hunnit bilda en rufsig krans kring halsen, men han är ännu inte beredd att lämna sin mor för att ansluta sig till en kringströvande ungkarlsgrupp. Den andre är en unge, född i år.

Lejon spanar i buskaget

De ligger och vilar sig i skuggan, struntar fullständigt i att vi dyker upp. Men så händer något: hela familjen reser sig snabbt och försvinner snabbt och ljudlöst in i vegetationen på flodbrinken. Var det vi som skrämde dem? Nej, bakom kröken dyker en annan familj upp: två vuxna elefanter och en liten, liten elefantbaby. SinClare berättar att lejonen mycket väl kan tänka sig att ha den lilla elefantungen till middag.

Elefanterna är medvetna om lejonens närvaro men går ändå lugnt vidare i flodfåran, passerar oss och klättrar efter ett tag upp på flodbrinken och försvinner ut ur vårt synfält. Vi står kvar på botten av den fyra, fem meter djupa flodfåran.

Lejonen kommer tillbaka ut ur buskaget. Mamman och den lilla ungen lägger sig till ro igen, men den unge hannen kan inte stilla sig. Han går fram och tillbaka, och efter en liten stund gör han några språng upp ur flodbädden och försvinner. Mamman kallar på ungen och de följer efter.

Gamarna

Inte lång stund efter hör vi vrålet från en ilsken elefant och vi förstår att någonting händer där uppe. "Inte elefantbabyn!" tänker jag, men vet också att vi inte kan - eller ska - göra någonting. Vi försöker ta oss upp för att se vad som händer, men hjulen bara gräver ner sig hela tiden och det tar lång tid innan vi befinner oss på fast mark. Att något har hänt förstår vi när vi ser gamarna cirkulera ovanför oss.

En upprörd elefant med fladdrande öron skymtar mellan några träd, men av säkerhetsskäl vill inte våra rangers åka dit. En arg elefant är alldeles för farligt. Vi kör runt i bushen en stund men ser inget mer förutom gamarna som sitter flockade i ett träd. Inga elefanter, inga lejon - vare sig levande eller döda.

Vad som hände där uppe ovanför oss vet vi inte förutom att det blev något sorts möte mellan lejon och elefanter

Lejonungen vilar i flodbädden

. Förhoppningsvis lyckades de stora elefanterna freda den lilla ungen. Samtidigt hoppas jag ju innerligt att lejonen fick sig en rejäl middag ändå. Bara inte elefantbabyn.

Några höjdpunkter - närkontakt

Säkerhetsföreskrifterna för safarin var tydliga. Vid närkontakt med djur:

• Tala dämpat
• Undvik hastiga rörelser
• Res dig inte i fordonet 
• Framför allt - håll dig inne i bilen!

Det märktes så tydligt att djuren inte uppfattade fordonen som något hot och så länge vi satt i bilen betraktades vi enbart som delar av den. Jag kan lova att jag aldrig hade lust att göra något som helst som kunde fånga rovdjurens uppmärksamhet.

Vi gjorde två turer per dag. Morgonturen var mellan 6 och 9, de heta timmarna mitt på dagen tillbringades i skugga vid poolen och så blev det dags för kvällssafarin mellan 4 och 7. På kvällsturen stannade vi alltid vid solnedgången för en "sundowner" - något svalt att dricka och en liten salt munsbit. Platserna för sundowner hade alltid god sikt åt alla håll, både för att erbjuda vacker utsikt och för att vi inte skulle överraskas av något djur.

Första kvällen stannade vi vid den damm där vi tidigare på dagen hade sett den unge hyenahannen som jag har med i ett tidigare inlägg. Allt var lugnt. Vi klev av och sträckte på benen i det magiska kvällsljuset. Då hördes plötsligt SinClares röst: "Just be calm! Don't move!"

Ut från bushen kommer plötsligt en vuxen hyenahona, förmodligen mamma till den vi sett tidigare. Jag kände hur hjärtat stannade upp. Hon strök förbi vår grupp på bara några meters avstånd utan att kasta en enda blick på någon av oss. Det var som om hon tyckte det var helt naturligt att vi stod där. Hela episoden tog

kanske tjugo sekunder, men det kändes som om tiden stod still. 

 Hyenor visade sig vara större än jag trodde.

Vid ett senare tillfälle filmade jag den här sekvensen vid flockens bo, vilket var utgrävt i en gammal termitstack. Det var underbart att se flockmedlemmarnas omsorg om varandra.

Bilder från Sydafrika - gott om små djur

För den som har krypskräck kan en safari bli en olustig historia. När vi körde genom bushen åkte vi ofta in i gigantiska spindelnät spunna av handstora spindlar. De var inte farliga - enligt rangers - men det kunde göra ont att få ett bett. Oftast fastnade djuren i bilens antenn, men vid ett par tillfällen kom de in i bilen. Jag är inte speciellt rädd för spindlar men tyckte det var obehagligt i början. Sedan hände det märkliga att man vande sig. Sista dagen kom en stor spindel in i bilen, men jag ropade till rangern att vänta med att slänga ut den innan jag tagit en bild.

I antennen
Jag vet inte vad den heter. Anton, kanske

Spindel på SinClares arm

Här kommer lite fler djur av mindre storlekar:

Efraim med en leopardsköldpadda.
Geochelone pardalis pardalis

Någon sorts snäcka. på vägen. ca 20
cm lång och 10 cm hög.

 Alla små djur är inte otäcka. En del kan vara riktigt söta.

Förmodligen en alien. Ca 7 cm lång.

Bilder från Sydafrika - mera safari

Vägvisare

Om vi hade försökt göra denna safari på egen hand hade vi omöjligt kunnat få samma upplevelse. SinClare och Efraim, våra rangers, kunde djuren och området på sina fem fingrar. Det var också imponerande hur alla rangers i området samarbetade över radio för att alla gäster skulle få maximal upplevelse och för att djuren inte skulle stressas. Det var aldrig mer än två fordon på samma ställe och gästerna fick tydliga förhållningsregler om hur vi skulle uppträda.

Crocuta crocuta

 Först var jag tveksam över säkerheten. Kunde det verkligen vara en god idé att åka i en öppen Land Rover in bland vilda djur? Det märktes emellertid att djuren var vana vid bilar. De lät sig inte överhuvudtaget störas av att ett fordon långsamt rullade in i närheten. Våra rangers kände också till många av individerna och visste hur nära vi kunde komma utan att utsätta oss för risk.

Aepyceros melampus

Hippopotamus amphibius

 Det visade sig att flodhästen blev den som blev svårast att upptäcka av de stora djuren. Bilden till vänster är den bästa bild jag fick. Å andra sidan är jag rätt så glad att vi slapp alltför nära kontakt med det djur som dödar flest människor i Afrika. Flodhästen må vara en lustig karaktär i tecknade filmer, men den är fullständigt livsfarlig. Den biter dig i två delar om du kommer för nära.

Giraffa camelopardalis

Efter fyra dagar i Timbavati var jag fylld av ett lugn. När vi kom i kontakt med djuren stängdes motorn på bilen och efter ett inledande smatter av kameror (Vi var fyra par från olika delar av världen som åkte tillsammans.) satt vi i tystnad och betraktade dessa magnifika varelser i deras naturliga miljö. För dem var vi helt betydelselösa. Ger lite perspektiv.

Leptoptilos crumenifer

Pumba -Phacochoerus africanus

OBS! Detta är vilda djur. De må vara vana vid bilar men de lever under helt naturliga förhållanden, de matas inte (utan äter varandra) och kommer och går som de vill.

Equus quagga

Bilder från Sydafrika - I jakt på de fem stora

Ända sedan jag var liten har jag trollbundits av djurprogram på TV. Vilken upplevelse det var när färg-TV kom och man kunde se de märkliga varelserna röra sig i frodig, grön djungel eller över gyllene, oändliga savanner! Andäktigt såg man Jan Lindblad, Jacques Cousteau eller David Attenborough i miljöer som var så långt, långt borta.

Homo sapiens 

Vår resa inleddes med safari i ett privat reservat i Krugerområdet - Timbavati. Vi bodde på en bush camp som hette Umlani och befann os under fyra dagar i en sagovärld. Vi åkte i en öppen Land Rover bara några meter från de mest magnifika djur du kan tänka dig samtidigt som vi undervisades av kunniga rangers.

Bilderna får tala för sig själva. Jag har fortfarande svårt att tro att det är jag som har fått privilegiet att ta dem.

Syncerus kaffer

Ceratotherium simum

Pantera pardus

Klicka på bilderna så blir de större!

De fem stora:

• Lejonet
• Leoparden
• Den afrikanska buffeln
• Noshörningen
• Elefanten

Från början var det storviltsjägarna som rangordnade de mest attraktiva bytena. Nuförtiden är det - tack och lov för det mesta - fotograferna som prickar av dem på sin lista.

Loxodonta africana

Camera curiosa

Idag tillhör jag den grupp som har fotograferat de fem stora i vilt tillstånd.

Panthera Leo

Bilder från Sydafrika

Jag och maken fyller båda 50 i år och vi ville fira detta med en resa utöver det vanliga. Ganska tidigt kom vi fram till att vi ville att naturupplevelser skulle stå i centrum, Afrika var den kontinent som kändes mest intressant och till sist kom vi fram till att Sydafrika var det land som skulle bli vårt mål.

Resan blev tredelad: safari i Krugerområdet, storstad i Kapstaden och skön rekreation med sol och bad vid False Bay vid Godahoppsudden. När vi kom hem igår var vi fyllda av upplevelser - naturen, människorna och landet. Sydafrika är ett mycket komplext land där man inte kan ducka för de stora frågorna. I Sverige säger vi att man inte ska prata religion och politik - i Sydafrika är det utgångspunkten för livet.

Rangers

På väg

Musik

På piren vid Kalk Bay

Turister vid Boulder's Beach

En ny tid börjar nu

Så mycket har hänt det senaste halvåret:

• Vi har flyttat - Tomelilla.
• Jag har äntligen blivit vuxen - 50 år!
• Jag och maken har gjort vårt livs hittills bästa resa - Sydafrika.

Livet innehåller så mycket och det blir aldrig riktigt försent för att utvecklas och upptäcka nya saker.