En till höjdpunkt på safarin: Timbavatis vita lejon

Jag höll på att glömma att skriva om det allra häftigaste vi såg på Safarin. På ett enda ställe på jorden föds vita lejon i det vilda: Timbavati. Det är här de sällsynta, vita lejonen du kan se på djurparker och TV-program har sitt ursprung. De är inte albino, utan Timbavatis lejon bär på en recessiv vit gen som då och då slår igenom. Även de bruna lejonen är ljusare än lejon från andra ställen.

En morgon fick vi veta att en vit lejonhona spanats i en del av parken och vi begav oss dit. Naturligtvis ville alla turister i området se detta så vi fick snällt ställa oss i kö och vänta på att få klartecken via radion. (Som jag har skrivit tidigare fick bara två fordon befinna sig på samma plats.)  Här är några bilder.

Bilder från Kapstaden

Efter den fantastiska tiden i Umlani var det dags att fara till en av världens vackraste städer - Kapstaden.

Taffelberget

Kapstaden - från Taffelberget

Atlanten och de Tolv Apostlarna

Några höjdpunkter - lite FÖR nära

Umlani Bushcamp var verkligen det perfekta valet för en safari. Vi bodde i bekväma hyddor i en camp där vilda djur kunde ströva fritt. En gång när vi åt lunch kom en elefant förbi alldeles nedanför den terass där vi satt. En annan gång vid middag kom en babian springande rakt genom campen.

Sista natten kom en leopard på besök. Jag och maken var lyckligt ovetande, fick höra det först till frukosten. På kvällen hade vi följts av en av personalen till vår hydda. Vi tyckte hela tiden att det var lite överdrivet att vi skulle följas hela tiden när det var mörkt - vad skulle kunna hända på tvåhundra meter? resonerade vi. När hon hade gått tillbaka hade hon sett hur leopardspår hade trampats ovanpå våra. Den hade alltså passerat stigen alldeles bakom våra ryggar utan att vi märkt något. En liten stund senare dök den upp vid poolen där den hade legat en bra stund innan den försvann in i natten. Själv hade jag den kvällen stått en bra stund utanför hyddan och beundrat natthimlen med Södra Korset längst ner på Vintergatan, helt omedveten om att en av landets urinvånare bestämt sig för att titta in och se hur vi gäster skötte oss.

Vår sista safaritur, morgonen innan vi skulle åka vidare, blev magisk. Höjdpunkten var vid en damm där vi fick se en elefantfamilj bada och leka samtidigt som en flodhäst lekte periskop och en lejonhanne låg och sov under en buske alldeles vid vår bil. Bilden på elefantfamiljen har jag i ett tidigare inlägg.

På väg hem dök plötsligt en elefanthanne upp alldeles intill bilen. Vi hade sett den stå och skrapa barken av ett träd och närmat oss försiktigt. Som jag nämnt tidigare var det få av djuren som överhuvudtaget verkade märka att vi var där, men denna elefant såg oss. Den lämnade trädet och närmade sig vår bil. Den stannade två meter från oss och stirrade stint på oss. Jag kände hjärtfrekvensen öka. Två steg till och den skulle kunna välta Land Rovern över ända. Vi blev tillsagda att vara stilla.

SinClare startade bilen - elefanten ryckte till och allas hjärtan stannade i skräck. Men djuret vände och försvann in i bushen. Det ögonblicket var nog då jag var som mest rädd under hela safarin. men inte mer rädd än att jag hann ta den här bilden:

Några höjdpunkter - drama

Timbavati är ingen djurpark. Djuren lever på naturens villkor och vi människor är bara gästande besökare. Den här episoden är ett tydligt exempel:

En morgon åker vi efter en uttorkad flodfåra för att spana efter en lejonfamilj som brukar hålla till där. Det går långsamt eftersom underlaget är löst och hjulen gräver ner sig
 i sanden. Så får vi syn på den lilla familjen. Vi har stött på dem förr i det här området: en mamma med två ungar. En är en hanne på något år; manen har hunnit bilda en rufsig krans kring halsen, men han är ännu inte beredd att lämna sin mor för att ansluta sig till en kringströvande ungkarlsgrupp. Den andre är en unge, född i år.

Lejon spanar i buskaget

De ligger och vilar sig i skuggan, struntar fullständigt i att vi dyker upp. Men så händer något: hela familjen reser sig snabbt och försvinner snabbt och ljudlöst in i vegetationen på flodbrinken. Var det vi som skrämde dem? Nej, bakom kröken dyker en annan familj upp: två vuxna elefanter och en liten, liten elefantbaby. SinClare berättar att lejonen mycket väl kan tänka sig att ha den lilla elefantungen till middag.

Elefanterna är medvetna om lejonens närvaro men går ändå lugnt vidare i flodfåran, passerar oss och klättrar efter ett tag upp på flodbrinken och försvinner ut ur vårt synfält. Vi står kvar på botten av den fyra, fem meter djupa flodfåran.

Lejonen kommer tillbaka ut ur buskaget. Mamman och den lilla ungen lägger sig till ro igen, men den unge hannen kan inte stilla sig. Han går fram och tillbaka, och efter en liten stund gör han några språng upp ur flodbädden och försvinner. Mamman kallar på ungen och de följer efter.

Gamarna

Inte lång stund efter hör vi vrålet från en ilsken elefant och vi förstår att någonting händer där uppe. "Inte elefantbabyn!" tänker jag, men vet också att vi inte kan - eller ska - göra någonting. Vi försöker ta oss upp för att se vad som händer, men hjulen bara gräver ner sig hela tiden och det tar lång tid innan vi befinner oss på fast mark. Att något har hänt förstår vi när vi ser gamarna cirkulera ovanför oss.

En upprörd elefant med fladdrande öron skymtar mellan några träd, men av säkerhetsskäl vill inte våra rangers åka dit. En arg elefant är alldeles för farligt. Vi kör runt i bushen en stund men ser inget mer förutom gamarna som sitter flockade i ett träd. Inga elefanter, inga lejon - vare sig levande eller döda.

Vad som hände där uppe ovanför oss vet vi inte förutom att det blev något sorts möte mellan lejon och elefanter

Lejonungen vilar i flodbädden

. Förhoppningsvis lyckades de stora elefanterna freda den lilla ungen. Samtidigt hoppas jag ju innerligt att lejonen fick sig en rejäl middag ändå. Bara inte elefantbabyn.