Jag är här!

Sedan två och ett halvt år åker jag pendeltåg till och från arbetet. För det mesta är det mycket praktiskt och bekvämt (förutom ekonomiskt och klimatsmart), men vissa dagar fungerar det mindre bra. Som idag, då tåget kom in till Ystad endast några få minuter efter utsatt tid medan stadsbussen från stationen gick punktligt efter klockan. Resultat: trots att jag sprang åkte bussen ifrån mig. Några gånger tidigare har jag kunnat genskjuta bussen på övergångsstället och blivit upplockad (dvs upp-plockad) av en välvillig chaufför. Idag orkade jag inte lite på någons välvilja, och det rådde dessutom vackert vårväder, så jag bestämde mig för att ta tjugofemminuterspromenaden hem från stationen.

Och det visade sig att en promenad var precis vad jag behövde! Jag hann gå ner i varv efter en hektisk dag, jag fick njuta av en lång rad av den tidiga vårens kännetecken - t.ex. alla rabatter kring klostret där arméer av krokusar framfusigt skjuter upp sina gröna spiror, och jag fick framför allt en energikick av att möta ett gäng glada småtjejer strax före vårt bostadsområde.

De var i tioårsåldern, fem-sex stycken som lekte på gångstigen. Redan på långt håll la jag märke till framför allt en av dem. Hon dansade en hemmagjord dans och sjöng om och om igen: "Jag är här! Jag är här!" När hon såg att jag närmade mig blev först hennes rörelser och sång förlägna, men sedan såg jag att hon fattade ett beslut och hon tog i med fulla lungor: "Jag är här! Jag är här!" samtidigt som hon såg mig rakt in i ögonen.
Och då blev jag så glad!

Hon bad inte om ursäkt för att hon fanns till, hon sjöng för livet och för friheten. En av kompisarna såg mig också och försökte försiktigt ge henne en vink om att det kanske var lite skämmigt att synas och höras så, men den sjungande flickan lät sig inte stoppas. När jag gick förbi sa jag: "Ni skulle sjunga allihop!" Jag hann se dem titta på varandra, och sedan stämde de in i sången, en efter en: "Jag är här! Jag är här!" medan jag leende fortsatte min väg.

Tänk om det alltid var så lätt!