Flyktighet

Så snabbt går en sommar förbi.
Mitt i juli, när solen lyser blank och trind och fåglarna sjunger sig hesa är livets flyktighet som mest uppenbar. Inget kan du hålla fast. Inget av svaren på de stora frågorna kan du ens ana, bara gissa.

På sätt och vis är livet enklare under transportsträckorna: pendeltåget, vardagsslitet, tvättstugan och tv-soffan. Där är det riktiga livet. När sommardagen står skimrande och gäckande och man bara vill hålla fast och inget finns att hålla i - det är då man inser att allt bara är en sång av Whitney Huoston: I Will Always Love you. När sången är slut är illusionen borta.

Jag har bestämt mig för att vila i min visshet om att svaren finns, men inte här och inte nu. Det är så lätt att börja jaga, samla, bygga - på något sätt med egen kraft ordna sig något gripbart och kvarblivande. Det är bara det att jakten på "kvalitetstid" kan vara det största hindret för att bara leva i nuet. När Nuet är det enda vi får.

Flakaberg 21 juli 2013

En liten bildrapport från en liten by i jämnhöjd med Polcirkeln.

Phylloscopus trochilus

Den här lilla fågeln flög in i mammas köksfönster, svimmade av en stund och fick återhämta sig i skuggan på altanen. Den var först helt groggy och förstod inte att vara rädd när jag plockade upp den, den bara satt i min hand. Vi lämnade den i fred en kvart, och när vi gick ut för att titta till den, då flög den i väg runt husknuten.

Uppe på Flakaberget

Campanula rotundifolia

Vaccinium myrtillus

Berg

Hur en människa förhåller sig till ett berg säger en del om den människans personlighet.

• En del måste klättra upp på toppen - bara för att de kan.
• Andra tycker att det är klokare att helt enkelt gå runt.
• Några föredrar att  bara betrakta det för att beundra dess skönhet.
• Somliga struntar att det finns och ägnar sin tid åt mer produktiva bestyr.

Jag är född i skuggan av ett berg och i större delen av mitt liv har mitt synfält söderut begränsats av Dundret. Idag bor jag i ett helt berglöst landskap där havet utgör den södra gränsen. Endast jordens krökning hindrar mig från att se Tyskland på andra sidan. 

Berg är starka symboler för hinder i våra liv. Men också symboler för någonting fast och tryggt. Orubbligt. 

Otaliga berg har sina platser i mänsklighetens medvetande: i historien, litteraturen, konsten och musiken. Ararat, Sinai, Mt Everest, Kilimanjaro, Hannibals tåg över Alperna, Barnen från Frostmofjället, Rivers Deep Mountains High.

Här är jag uppe på Ben Lomond: 

On the bonnie banks of Loch Lomond

Skottland. Säg det namnet och en mängd associationer uppstår. När vi har berättat att det var vårt resmål denna sommar har vi genast fått en massa olika förslag på vad vi ska göra och titta på. Vi visste redan emellertid vad vi ville: vandra och vila. Vilket vi gjorde. Och jag har fotograferat. En massa! Några bilder kommer att hamna här i bloggen med lite funderingar  till. De flesta bilder behöver inga förklaringar - Skottland är mycket vackert.

Här är några att börja med:

Me on the bank of Loch Lomond

Klicka på bilden så ser
du simmaren

Many shades of grey

Här tystnar orden.

Tisteln är Skottlands nationalblomma

Panorama från Ben Lomond

Här är en länk till den kända "The Banks O' Loch Lomond"

Lite uppdatering 3 - Pildamsparken, Malmö 29 juni 2013

Really?

Av alla större städer i Sverige är Malmö min favorit. En viktig orsak är ju att det är den närmaste storstaden, men där finns också en känsla som jag uppskattar. Den internationella stämningen är påtaglig, kontrasterna är omedelbara, mångsidigheten uppenbar. Jag och S tog Pågatåget in till Triangeln och bara strövade omkring i Pildamsparken och kring Möllevångstorget innan regnet fick oss att besluta oss för en lunch inomhus.

Här är några parkbilder:

Kärlek

Närgången

Har du något till mig?

Lite uppdatering 2 - djurliv

Vi hade en igelkott som inneboende på vår uteplats utan att vi visste om det. I ett hörn, under en hopknölad presenning hade den ordnat sig en plats att tillbringa förmiddagarna på. S hörde en dag hur det krafsade där under, och när vi lyfte på presenningssjoket upptäckte vi vår lilla gäst. Lukten och antalet bajskorvar avslöjade att det inte var första gången den tagit siesta i det hörnet. Surmulet larvade den iväg under planket till grannens uteplats och sedan in under buskarna. Vi slängde presenningen.

Försöker gömma sig i presenningen

Här blir man störd! Adjö!

Även om det är trevligt med igelkottsbesök bestämde vi oss för att hålla städat i fortsättningen och inte lämna något som någon vill bygga bo i. En del mornar hittar vi lämnade "visitkort" och förstår att kotten har passerat under natten, men vi tycker det är bättre att den tar sina tupplurar i en av områdets alla buskage i stället för på vår uteplats.

Lite uppdatering 1

Semestern är inledd! Efter två veckors återhämtning, då jag inte riktigt har haft tillgång till mitt huvud, känns det som om jag börjar komma upp till ytan igen. Igår hade vår lilla tåg/mat/blogg-grupp ett skratt- och matmöte på Store Thor på Stortorget här i Ystad.Länk här!

Före det har jag, som sagt, ägnat mig åt långsam återhämtning: Långa, lata frukostar och korsordslösning på altanen kombinerat med grovstädning av badrummen och lite handarbete.

Jag drabbades av några dagars kreativitet och tillverkade en väska av restgarn och en kvarbliven bit siden. Resultatet blev så här:

Jag hade sett en liknande väska i en affär, men tänkte att den där kan jag göra själv! Den är virkad i bomullsgarn med dubbelstolpar. Axelbandet är gjort i makramé. Jag är speciellt nöjd med väskans inredning med flera fack och blixtlås. Från början hade jag även ett lock, men jag tyckte väskan var snyggare utan och tog bort det. Axelbandets fästen funderade jag mycket på då det var svårt att få det snyggt. Till sist bestämde jag mig för att virka tätt, tätt med fm runt fästena för att dölja lösa trådar och annat och avslutade med en rolig liten "flärp".

Handarbete är verkligen en underskattad avkoppling. (Dvs underskattad av dem som inte håller på med det - alla handarbetande vet värdet!) Stress försvinner och man kan helt uppslukas av det meditativa i att virka varv, på varv, på varv. Inte längre perspektiv än till nästa maska, nästa färgbyte. När man börjar ett arbete vet man att det kommer att ta många, många timmar innan det är klart och man kan låta sig uppslukas av känslan av att tiden står still i processen. Upplevelsen är väldigt lik att förlora sig i något dataspel, men slutprodukten blir något konkret som du kan ha glädje av en långt tid framåt.

Dofter som betyder något mer

Det går en rak kanal ifrån vår näsa till våra känslor. På en millisekund väcker en aning av en doft en kaskad av minnen. Ibland bara känslor - och det kan ta ett tag att lägga minnespusslet så att man förstår hur doften och känslorna hänger ihop. Här har jag listat några dofter som jag aldrig kan få nog av, utan inbördes ordning:

Bilden har jag lånat från B

• Nytvättade lakan som torkat i solen
• Hyacinter
• Sommarregn
• Skvattram
• Saffran
• Fari (vår hund)
• Nyklippt gräs
• Böcker
• Babynacke

Ihop

Ibland blir livet så

att man måste hålla ihop.

De människor som är dina

får lägga diskussionerna om

•  pengarna
• städningen
•  ansvaret
•  och tevens fjärrkontroll

åt sidan,

och ställa sig ihop

och bara bära.

Själv måste jag hålla ihop min hud

så att min själ inte rinner ut

över köksbordet.

Språk

 Jeeo sa min mormor när hon pratade i telefon. Det betydde ”ja”, det visste jag. Hon sa en massa andra ord också. Orden gungade på sina diftonger och dansade i sin främmande satsmelodi. Det var överkalixbondska – språket som mormor använde när hon pratade i telefon, men aldrig med mig.

     Jag satt på golvet i hennes stora kök och lekte med den gamla kaffekvarnen. Mormor beställde mat från handlarn i Lansjärv. Språket rann som Kvarnbäcken förbi mig, över golvet och ner genom källarluckan. Det porlade tryggt. Mormors språk. Ett enda ord fastnade: jeeo.

Vid Vassaraälven på våren

     Ingen jag känner idag talar detta språk som var mättat av tallskog, lagård och kokkaffe. Min mamma säger att hon förstår, men hon kan inte tala det själv. Hon fick aldrig lära sig något annat än SVENSKA. Det var fult och efterblivet med bondskan. Mammas moster hade hutat åt mormor när hon slarvat med språket inför barnen. Därför blev det så att bara de två äldsta syskonen fick lära sig bondskan, men vid barn nummer tre, mamma, var det stopp på förfallet. Modernt skulle det vara!

Min farmor hade också ett annat språk när hon pratade i telefon. Hon pratade byfinska. Det var riktigt fult, var det många som ansåg. Även hon själv.  Det var nog egentligen inte ett riktigt språk, inte ens en dialekt! Bara något halvdant missfoster till språk.

     Överst stod SVENSKAN i anseende. Sedan kom den riktiga finskan, den som talades av dem som var födda i Finland och kunde de riktiga orden. Därefter var det tornedalsfinskan. Den kunde man strida om: var det ett riktigt språk – meänkieli – eller var det språket som talades i landet Finland som var det enda rätta? Båda åsikterna hade och har sina ivriga företrädare. Längst ner fanns byfinskan och den var bara ett skämt. Plastihinki och lastibiilihytti. Klart att man inte ville att barnen skulle lära sig så fula ord.

     Pappa hade bara smulor av detta redan fragmentariska språk, och när mamma en gång bad honom prata med några finska grannar på en campingplats blev han i stort sett utskrattad. Han fick visserligen låna vad-det-nu-var, men han återvände till vårt hustält med skammen hängande över axlarna. Det var sista gången jag hörde honom försöka prata finska. Det var så tydligt: det han kallade finska var bara ett ämne för förakt.

     Så även detta språk kom att rinna förbi mig utan att några nämnvärda rester fastnade på mina fingrar.

I skolan fick jag lära mig riktiga och viktiga språk. Språk som talades på teve. Filmstjärnornas och popidolernas språk, inte bybornas och skogsmänniskornas. Jag talar så gott som flytande engelska och jag kan konversera rätt så obehindrat på tyska. Jag kan beställa mat på franska, och vid behov kan jag klura ut det viktigaste i såväl spanska, italienska och holländska. Överkalixbondska och byfinskan är mig däremot mycket främmande trots att de bara ligger en och en halv generation bort.

     Jag märker så tydligt att dessa språk saknas mig. I min själ finns det hålrum där ord och fraser skulle fördjupa min identitet. Jag kan höra ekon av mormors och farmors röster men orden kommer inte till mig. Engelskan och tyskan har fått ta deras plats, men de språken har ingen anknytning till min historia.

Ystad i mitten av april

Här kommer bilder från en promenad denna vecka.

Det har grävts en hel del i närheten

Scilla?

Krokus

Påskhumor i Ystad!

Vårtecken av olika slag

Penséer

Man SKA sitta ute och fika i vårsolen!

Vårljud

Årets första tussilago,
växer mellan plattorna på vår altan.

Våren började för en månad sedan  - och sedan ställdes den på stand-by. Jag var lyrisk några dagar och skrev detta inlägg. Och detta. Sedan blev det snöstorm och det var bara att dra på sig ylleluvan igen. Och jag som längtade efter att börja springa i Sandskogen igen.

Idag har vi ännu inte kommit tillbaka till den punkt vi var på för en månad sedan, men solen har definitivt varit generös den här veckan och jag har passat på att göra ett par små filmer med vårljud. Jag har inte någon speciell ljudupptagningsutrustning utan har bara använt kamerans mikrofon. En lätt redigering gjordes i Movie Maker. (Och ja, jag hade för bråttom. Lever tydligen i framtiden!)

Mitt yrkes förutsättningar!

Peter Wolodarski har skrivit en mycket tänkvärd artikel i DN. Han har lyckats ringa in precis det som är orsaken till den närvarande lärarutbildningskrisen. Tyvärr är sanningen ett beskt piller som få politiker kommer att vilja svälja: det kommer att kosta pengar!

Jag älskar mitt yrke och har haft turen att arbeta på bra skolor där jag kunnat utvecklas i mitt yrke, men jag är helt övertygad om att jag kunnat göra ett ännu bättre arbete om de rätta förutsättningarna hade funnits: färre elever att ansvara för, färre undervisningstimmar att planera, mer tid till att arbeta med de sociala problem som skolan alltid kommer till korta med, tid till att verkligen reflektera och vara kreativ.

Tyvärr är det många politiker som inte förstår vad läraryrket innebär. De tittar på ett schema och tänker: "Jobbar hon bara arton timmar i veckan? Här måste vi lägga på arbetsuppgifter!" Sanningen är att varje timme på schemat genererar åtminstone ytterligare en timme i planering, dokumentation och efterarbete. Därtill tillkommer det ansvar man har som mentor Det viktigaste jobbet gör man inte på schemalagda lektioner då man har en hel klass att arbeta med. Slutligen bör jag hålla mig ajour med pedagogisk forskning, fortbilda mig inom ämnet och helst också hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen. Sanningen är att de 45 timmar i veckan som jag har betalt för sällan räcker till. Jag brukar använda loven, mina inarbetade ledigveckor, till att hinna ikapp.

Så här skulle jag kunna göra ett bättre jobb:

• Bort med förtroendetiden, låt mig jobba vanliga 40-timmarsveckor.
• Högst fem undervisningsgrupper motsvarande 14 klocktimmar per vecka.
• Högst 10 elever att vara mentor för.
• Ge mig kvalitativ fortbildning motsvarande 7,5 hp/år.

Jag vet att det är omöjligt att genomföra i dagsläget, dels för att det skulle kosta mer pengar att anställa fler lärare (vilket blir konsekvensen), dels för att det inte FINNS tillräckligt många utbildade lärare i Sverige för att täcka upp de tjänster som skulle skapas. För att lösa det sista  - på lång sikt - krävs det som Peter Woldarski kommer fram till: en löneförhöjning på ca 10 000 kronor i månaden.

What happens when I think too much

The Internet and the social media are taking over more and more of our everyday life. Technology is evolving so fast that it's hard to keep pace.  I think that in a very close future your computer will be nothing but a small implant in your temporal bone. It will be connected to goggles which can be turned into a screen with just a wink of an eye. You don't need your hands to operate it - just look at a spot on the screen and you can surf the Internet and keep in touch with all your friends. BUT...

This  whole computer revolution is directed by aliens, who by no means have any good intentions. When all people are connected to internet through this implant, they will push a button and take control of the  entire mankind. They will rule people's thoughts and feelings to whatever purpose they have...

...except mine! Because I will be one of the few who refuse to let Internet into my head. We will form a rebel group that will fight the aliens, and eventually me and Bruce Willis will strike them out!

Sanning...

Den religiöse säger: Sanningen finns i vår tro!
Ateisten säger: Sanningen finns bara i det vi kan se!
Humanisten säger: Sanningen är det som är bäst för människan!
Egoisten säger: Sanningen är det som är bäst för mig!
Vetenskapsmannen säger: Sanningen finns i det vi kan mäta och beräkna!
Ekonomen säger: Sanningen finns i det som kan räkas i kronor och ören!

Förutom att filosofera har jag pyntat. Glad Påsk till er alla!

Naturens design och HK-undervisning

 Är det inte märkligt hur vissa saker som man läser kan fastna i minnet! Jag kan t.ex. minnas ett uppslag i min hemkunskapsbok från 70-talet. Det handlade om heminredning och boken slog fast att det var i naturen man skulle söka inspiration till färgsättningen. Underförstått: grönt, orange och brunt. Det var i alla fall de färger som fanns på bilduppslaget.

Jag söker gärna färginspiration i naturen. I går tog jag en fotopromenad i Dag Hammarskjölds park och hittade en vacker vårvinter-färgskala. Inte så 70-taligt kanske, men jag måste ju ändå ge det där bilduppslaget i HK-boken rätt.

I övrigt måste jag ifrågasätta en hel del av det som jag lärde mig i skolköket på högstadiet. Ett stort fokus i hushållsekonomin låg ju på att maten skulle vara så billig som möjligt - en tankegång som nu, 35 år senare, visat sig lett till inte speciellt önskvärda konsekvenser. Den billiga maten visar sig innehålla allt möjligt annat än det vi tror att den ska innehålla. I efterhand skakar alla experter på huvudet och säger: "Man får det man betalar för!" Men DÅ skanderade klokskapen: "Mer till alla, till vilket pris som helst!" Vilket ger perspektiv.

Vilka av dagens sanningar kommer 2040-talets människor att skaka sina huvuden åt? Det vet inte jag, men jag tror att tesen om naturens överlägsna förmåga att skapa harmoniserande färgsättning, den kommer nog fortfarande att gälla.

Ystad 11 mars 2013

OBS! Den här bilden tog jag när jag var på väg in i bilen,
 inte när jag precis kommit ut. I fall någon undrar.

Efter en vecka av vårlöften slog kung Bore tillbaka. Bilden visar vad som mötte mig i morse när jag skulle åka till jobbet!

En liten snökanon i mitten på mars kan man väl stå ut med, men hela livet kan ju ibland drabbas av olika bakslag. När vi som bäst tror att vi kommit över ett krön i livet och börjat se fram mot behagligare tider, då kommer olycksdagarna utan förvarning.

Ibland tänker jag att jag nog egentligen inte får ha det så bra som jag har det nu: lugn tillvaro, koll på privatlivet, bra arbetssituation, hälsa och välgång. I tevesåpornas värld hade det ju helt säkert betytt att en katastrof stod för dörren. I verkligheten vet man ännu mindre. Lyckan kommer, lyckan går - ingen försäkran att något består. Inte undra på att en del hemfaller till vidskepelse och ska knacka i trä så fort man råkar säga något som tyder på tillfredsställelse med livet.

Det enda raka är väl att njuta av det goda just denna dag för med sig. En dag, ett ögonblick i sänder. I morgon kommer kanske en ny snökanon. Eller solsken...

Jag är här!

Sedan två och ett halvt år åker jag pendeltåg till och från arbetet. För det mesta är det mycket praktiskt och bekvämt (förutom ekonomiskt och klimatsmart), men vissa dagar fungerar det mindre bra. Som idag, då tåget kom in till Ystad endast några få minuter efter utsatt tid medan stadsbussen från stationen gick punktligt efter klockan. Resultat: trots att jag sprang åkte bussen ifrån mig. Några gånger tidigare har jag kunnat genskjuta bussen på övergångsstället och blivit upplockad (dvs upp-plockad) av en välvillig chaufför. Idag orkade jag inte lite på någons välvilja, och det rådde dessutom vackert vårväder, så jag bestämde mig för att ta tjugofemminuterspromenaden hem från stationen.

Och det visade sig att en promenad var precis vad jag behövde! Jag hann gå ner i varv efter en hektisk dag, jag fick njuta av en lång rad av den tidiga vårens kännetecken - t.ex. alla rabatter kring klostret där arméer av krokusar framfusigt skjuter upp sina gröna spiror, och jag fick framför allt en energikick av att möta ett gäng glada småtjejer strax före vårt bostadsområde.

De var i tioårsåldern, fem-sex stycken som lekte på gångstigen. Redan på långt håll la jag märke till framför allt en av dem. Hon dansade en hemmagjord dans och sjöng om och om igen: "Jag är här! Jag är här!" När hon såg att jag närmade mig blev först hennes rörelser och sång förlägna, men sedan såg jag att hon fattade ett beslut och hon tog i med fulla lungor: "Jag är här! Jag är här!" samtidigt som hon såg mig rakt in i ögonen.
Och då blev jag så glad!

Hon bad inte om ursäkt för att hon fanns till, hon sjöng för livet och för friheten. En av kompisarna såg mig också och försökte försiktigt ge henne en vink om att det kanske var lite skämmigt att synas och höras så, men den sjungande flickan lät sig inte stoppas. När jag gick förbi sa jag: "Ni skulle sjunga allihop!" Jag hann se dem titta på varandra, och sedan stämde de in i sången, en efter en: "Jag är här! Jag är här!" medan jag leende fortsatte min väg.

Tänk om det alltid var så lätt!

Ystad 3 mars 2013

Som sagt: det blev mycket skidåkning på teve idag, men självklart hann jag ta lite vårbilder också.

Fågelboet är ännu tomt.

Fortfarande en del spår efter vintern, men ljuset vinner.

...och så vårens första tusensköna!

En skiddag är ingen skitdag!

Jag är helt slut! Mjölksyran pumpar i kroppen och hjärtat går upp i maxpuls. Femmilen blev en pärs även för oss som sitter i tevesoffan. Vilken bragd! Johan Olsson - jag säger bara JOHAN OLSSON!!!

Bild lånad från SVT

Samtidigt följer vi den duktiga svägerskan, A, som närmar sig Mora. En härlig skidsöndag!

Men trots all magisk skidåkning drar vårvädret ut mig i solen. Fördelen med långa lopp är att man faktiskt inte behöver titta hela tiden.

Vintern gäckas

Så blev det äntligen VÅR! Där det för en vecka sedan låg snö lyser nu vintergäck och snödroppar och får även ishöljet kring mitt inre att smälta. Ett par dagar har även, den under denna vinter så frånvarande, solen värmt söderväggar och människokroppar och återgett mig hopp om livet. Jag är så beroende av ljus för att orka finnas till!

Här kommer några bilder från min hundpromenad idag:

Så här är det: Vintern tar ALLTID slut till sist!